Det är nästan vackert. Jag åker rulltrappan ner, som att gå ner i en mörk grotta, bara tusentals små ljus från datorerna. Där sitter de, unga människor på rad. Helt stilla, tysta. Lever de? Går rad efter rad, letar efter livtecken. De som blundar sover förstår jag. Men så finns det de som bara sitter, de rör sig inte. Andas de? De blinkar inte ens, undrar om de ens har den förmågan kvar?
Musiken strömmar ut, dunkar rytmiskt.
Plötsligt bryts tystnaden av ett starkt; haaaaaaaaaaaallåååååå... och genast får det respons och hallåandet hörs över hela salen.
De lever...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar